Galen

Ena stunden är jag arg o frustrerad och tänker varför var det min pappa som blev obotligt sjuk, varför han, varför inte de som inte vill leva eller har något att leva för. Andra stunden är jag ledsen och tårarna tar aldrig slut men andra stunder kan jag lugnt sitta och prata om pappa och höra mig själv säga att han har det bättre nu när han slipper sin rullstol som han hatat sen den dagen han fick den. Så mycket känslor men värst av allt är saknaden, att bara sitta bredvid honom i soffan hos mamma o pappa, småprata och titta på tv. Brukade sätta mig nära honom och då sa han alltid "jasså det är dax att fjela". Han var ingen fjelkille men han lät mig hållas. Jag saknar att kunna skicka ett mess till pappa och berätta vad Filippa säger och hittar på för knasigheter. Jag saknar hans kloka svar när jag inte förstår. Jag saknar hans himlande med ögonen när någon säger eller gör något som inte föll honom på läppen. Jag saknar hans humor och hans skratt när flickorna hade "show" i tvrummet. Tyngst är att veta att jag i hela mitt liv kommer sakna honom min fantastiska pappa och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör för han kommer inte tillbaka.